Kärlek och tro kan flytta berg…men inte migrationsverket?

När man har som yrke att dokumentera och berätta om kärlek, blir man lätt skadad. Man får en väldig speciell bild av världen och mänskligheten.

Man blir lite av en antropolog och studerar hur individer, kulturer och familjer egentligen har mer gemensamt än de tror.
Man vill att alla ska förstå det. Att alla ska känna det. Så är det ju inte, förstås. Att alla förstår och känner det.

Jag tänker att människor som varje dag sitter och tar beslut om andras liv och öden också blir påverkade i sitt syn på människor och världen. Kanske inte alltid till det positiva och utopiska bilden av ett enat och kärleksfullt samhälle.
Jag vet att det är skillnad på att arbeta med att dokumentera kärlek och på att arbeta med att bestämma vem som har rätt att få leva i Sverige.
Det är skillnad att fotografera lyckliga familjer och att arbeta med att besluta om en familj ska få vara lycklig.Det är inte samma sorts känsla man tar med sig hem på kvällen. Det kan det inte vara.

Det är därför jag tror att många beslut blir som de blir för att människorna som har för ansvar att ta dem, präglats av deras alldagliga makt över liv och död, lycka och olycka. Jag tro att många av dessa beslut tas av människor vars empati har slitits ut och känslolivet avtrubbats.
Jag lägger inga värderingar i detta. Det är det det är. En läkare kan inte sitta och gråta för och med varje patient. En handlägare på migrationsverket kan inte lägga all sin engagemang och empati i varje fall. Det är rimligt och mänskligt. Det är kanske nödvändigt.

Det som är mer oroväckande är att resonemang i beslutsunderlag är mer och mer avskalade från de mänskilga rättigheterna.

Det är djupt oroande att barnkonventionen inte blir det primära i beslutsunderlaget.
Det är en kniv i hjärtat att läsa att ett barn klarar sig bra med bara mamman, när man tänker skicka pappan till en högst säker död.

Då är det dags att säga ifrån. Då är det dags att göra klart att det syn på familj och samhäll och solidaritet delar vi inte.
En pappa är en pappa. Lika viktig som en mamma. Varför skulle den ena ersätta den andra?

Min kollega Lena Larsson har varit väldig engagerad i Selmas rätt till att få ha sin pappa kvar hos sig. Selma är 1 år gammal, och om 2 veckor är det kanske sista gången hon få se sin pappa. Han ska utvisas till sin hemland, Iran, för att formellt söka asyl på nytt. Hans chanser att överleva detta burokratiska krav är minimala.
Det spelar ingen större roll, för Selma har ju ändå sin mamma kvar.
Ja, ni läste rätt . Så lyder migrationsverket argument för utvisningen.

Det får inte hända. Om vi tillsammans skriker tillräkligt högt, kanske kan man skaka av migrationsverket  sin (avt)rubbing ?
Det spelar ingen roll vad ni väljer att göra för att höras. Skriv på protestlistan, ring migrationsverket, maila, dela på Twitter, på facebook, dela på era bloggar.

Bara NI GÖR NÅGOT.

Här kan ni skriva på en  protestlista
Här kan ni läsa Aftonbladets reportage om Selmas familj.
och här kan du få läsa allt om Selmas Situation

Nedan, kan du läsa Lenas öppet brev till migrationsverket. Det är så solklart och mänskligt, att jag inte ens förstår att det behövde skrivas.
Jag är dock väldig tacksam och stolt för  att hon gjorde det.

“Hej Sara,

 

Du vet säkert inte vem jag är, men våra vägar har korsats en gång den här vintern. Jag har bloggat om familjen Larsson Khanzadpor på vinst och förlust. Ända sen dagen jag först träffade dem. Arga, vädjande blogginlägg. Vi har slitit som djur med att sprida och få underskrifter till en PROTESTLISTA. En lista som Emma skickat till migrationsverket – varje dag. Gissar att du inte sett den? Har du sett alla namn på listan? Eller mina blogginlägg för den delen?

Jag däremot, läste din kommentar till Emma, Adel & Selmas fall i AFTONBLADET. Den där kommentaren där du sa att Adel hade kommit hit olagligt och det är besvärande för hans fall. Gör inte alla flyktingar det? Kommer in olagligt alltså. Är det inte den olagliga flykten som gör det till just en flykt? Hade allt varit aviserat, stämplat och klart i passet kanske man egentligen inte behöver komma någon annanstans? Vad vet jag, men tycker bara det låter logiskt. Flykt/smyga/ljuga/springa. Allt hänger ihop på något vis. Som att flykten är en konsekvens av ett riktigt otäckt skarpt läge. En reaktion mot ett hot. En fara för sitt liv. Flykt är något både du och jag har noll erfarenhet av. Vi vann i livets lotteri. Vi föddes i ett land där man t.ex. har rätt att skriva de här raderna.

 

Det var inte bara den kommentaren som lämnade mej frågande och uppgiven. Det var det där du sa om att migrationsverket inte tycker pappor är så viktiga:

– “Det finns undantag när man har småbarn, eller om barnet påverkas negativt av att inte vara med sina föräldrar. Men nu finns det faktiskt en mamma i Sverige, och då blir det svårt att överklaga på den punkten.”

Har du barn Sara? Om du har det, anser du att deras far är så oviktig att det inte spelar någon roll om han lever eller dör? Anser du att de kommer få det minst lika bra om han försvinner? Att det inte kommer skada dem? Har dina barns far ingen funktion alls i er familj? Älskar du honom? Kan du föreställa dej att han blir fängslad, slagen kanske dödad utan att du får en klump i magen? En skenande puls? Kan du ens föreställa dej?

 

Jag vet. Det här är väldigt personliga frågor, men jag MÅSTE ställa dem. För du är en människa precis som Adel. Inte en siffra i statistiken. Om du stod inför samma situation som Emma, Selma & Adel skulle inte du vilja visa för domaren att er familj visst är värd något. Att ditt barn faktiskt skulle fara illa utan sin far. Att deras liv kan slås i spillror. Skulle inte du vilja visa din familj för den för dej ansiktslöse domaren? Se honom/henne i ögonen? Tala med honom? Skulle inte du vilja att han eller hon skulle ställa de där riktigt personliga frågorna?

 

Emma, Adel & lilla Selmas öde avgörs om ett par veckor. Deras överklagan tas upp i en domstol – där de inte får närvara. De tillåts inte föra sin egen talan för deras lilla familj. Eller för Selma som bara är ett ynka år gammal. Är ett enda år verkligen all tid ni kommer låta henne få med sin far. Om inte Emma och Adel får föra hennes talan, vem ska beskydda henne då? Svenska staten har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa henne. Nu berövas familjen Larsson Khanzadpor rätten att ens tala. Är det demokratiskt tycker du?

 

Är det för att det blir lättare om man slipper se människan bakom sifferstatistiken som de gör att de inte få komma? Det blir kanske lättare att fatta ett beslut om att slå en familj mitt itu om man slipper se dem i ögonen när man gör det?

 

“Nej han verkar skum, han kanske bluffar. Kan han bevisa att han blir hängd? Har vi ringt Iran & frågat? Nej, skit samma. En pinne till i statistiken. Ut med honom. NÄSTA!”

 

Är det därför de inte får komma? Är det därför de inte ens beviljas rätten att förklara hur ont det gör. Hur rädda de de är.

 

Om du visste att du har en dryg vecka kvar till domen. Och du har nekats chansen att få komma och prata med domaren för att rädda livet på ditt livs kärlek. Hur skulle du må? Skulle du sova om natten? Skulle du desperat vilja få chansen att i alla fall träffa den där domaren? För att visa att du har ett ansikte. Att du finns på riktigt.

 

Hur känns det? Känns det?

 

Lena Larsson, Stockholm 2013 01 19 “